Translate

Gadgeten innehöll ett fel

lördag 14 december 2013

Reflektion av det framtida förflutna

@PBR_81

Ord, jag har brist på ord. Jag vet inte om det är björkträdens rasslande lövverk. Vågornas lekfulla kluckanden mot båtarnas skrovliga kölar. Vindens svalkande mjukhet, eller solens lätta smekning mot mina sinnen som gör det. Men något försöker förpassa ner mig i en litterär stumhet.

Men okej, för en liten stund ska jag försöka förtrycka min ordlöshet i   denna skriftliga inre monolog. Det känns som om jag har böjt och vridit den räta linjen så många gånger att den har blivit rak igen. Att jag har vandrat tusentals mil och uttröttad upptäckt att jag än en gång befinner mig på mitt utgångsläge. Eller har jag verkligen gått? Har jag inte bara stått här och trampat på samma ställe? Varit alldeles för koncentrerad på att lyfta fötterna högre och högre? Utan att märka att marken under dem alltid varit densamma? Sitter jag fortfarande under samma gamla fällda barndomsträd och drömmer mig bort? Upptäcker jag ständigt den oskrivna berättelsen på det tomma pappersarket? Ligger jag fortfarande nerkurad i sängen, och lyssnar andäktigt på böckerna min döda far läser högt ur? Hör jag den fortfarande, rösten som kallade mig till, den nu skuggiga och lätt kyliga, platsen under trädet? Sitter jag fortfarande mellan två stearinljus, i en spartanskt inredd lägenhet, med ett tjockt mörker omkring mig, och skriver filmmanuset som var tårarna jag aldrig fällde på min fars begravning. Ja, om ord är tanke, och i den skrivande och läsande stunden är den det för mig. Förhoppningsvis också för andra, för om jag anstränger mig kan jag dra dem med in i min egen tankevärld och med till mitt eget förflutna. Är det därför jag gör det här? Är det därför envisas med att befläcka rena pappersark med, enskilt meningslösa, bokstäver? För att få uppmärksamhet, beröm och accepterande? Ja fast nej, om jag verkligen ville ha uppmärksamhet hade jag skrivit något mer vågat. Något som skakar folk in i benmärgen, tvingar fram tårar i strida strömmar eller får dem att avlida av våldsamma skrattsalvor. Jag vill inte söka effekterna för effekternas skull. Finns dem där vill jag kunna motivera dem tiofallt av berättelsens inbyggda väsen. Jag vill inte att mina berättelser ska bygga på häftiga explosioner och klibbig dialogdeg. Utan mer ett mjukt visuellt berättande som skapar bilder som med sitt lätt dimmigt surrealistiskt mytiska mörker, lägger sig på näthinnan som en akvarell av tjusande dödsträngtan. Mjukt mörker handlar det om, som omsluter ett hjärta och kramar det lätt så att man känner den en kort stund men inte blir övermätt. En smärta som gör livet värt att leva. Men kan man lida fram ett lidande som alla ser som lidande? Kan man överskrida köns/klass och rasgränser och skapa en berättelse som riktar sig till den empatiska förmågan inom alla människor? Jag tror det. Att man med ord kan skapa berättelser med känsla som i sitt tillsynes ologiska handlingsförlopp är mer logiskt än möjligt.


Jag måste hitta tillbaka till det grundläggande, till känslan av lätthet i skrivandets ädla konst. Men kanske först och främst hitta tillbaks till mig själv. Samla ihop mina splittrade tankar och bestämma mig för vad jag ska göra av mitt liv. Vad jag lärt mig på senaste tiden? Att svart inte är en färg och vitt är alla färger. Bestyrkt att ondska är en vilt skällande hund, med fradgande mun stående på bakbenen, vansinnigt klösande med sina tassars vassa utspärrade klor genom den vinande luften en hårsmån från sitt byte, osäkert bunden vid ett rep på sin yttersta bristningsgräns. Att man kan bli lycklig på en annans krossade dröm. För every new beginning, comes from a old beginnings end...


#skrivande #känslan #grundläggande #skällandehund #ord #littärärt #monolog

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar