Translate

fredag 16 augusti 2013

TV series




@PBR_81

It feels a bit like movies are on the decline and television shows is in the ascendant. Movies are usually more limited than TV shows, although they are similar to series in have a beginning, a middle and an end, but the time span in between are very different. A film may be about 120 minutes long and then it´s over, if there are sequels, the story becomes a bit longer. TV shows can go on for several years, where various scriptwriters and directors can move the story forward, new characters can come and go.

It also feels that the status to take part in a TV series has improved. In the past, it felt like it was the B-cast that made the series, the quality was quite poor sometimes. Now the boundaries are getting thin, maybe they even disappeared completely. It´s hard to say when this transition began, but after series such as The Sopranos and Six Feet Under, it feels like you look at TV-series in a completely different way.
Iconic roles as James Galdolfini´s; Tony Soprano, Michael C. Hall´s; Dexter and Jim Parsons; Sheldon Cooper become almost a hallmark, and they have become more well-known than many actors who only makes feature films. This is not actors who stars in TV series just because they did not receive any roles in the movies, they are really good actors. They win a lot of awards and have equal stardom, or even greater than the classic Hollywood stars.

Some years ago I believe that most actors would rather star in feature films then somewhat cheap TV productions. Nowadays, it can almost be a bigger boost to go the other way. Like Kiefer Sutherland; 24 and Charlie Sheen; Two and a half men, they certainly got many more devoted fans by featuring in their long running television series.

The image quality, the screenplay and character development has come a long way from charming but repetitive series such as MacGyver, Seinfeld and Sex and the city, where stereotypical characters barely have any significant character development. Looking at old series today it is also hard not to be bothered by the music in the background, which today usually come in much softer.
I usually say that Seinfeld gave us The Big Bang Theory, there are many similarities between the two series, although in some ways they are very different. The Sitcom has despite its rigid framework evolved a lot. Sex and the city gave us the Desperate Housewifes, where the friendship between four women develops into something more than just comedy and the simple stories of standard soap operas, it has another level of mystery.

Then there is the series that became and remained iconic pieces as David Lynch; Twin Peaks and Lars von Trier 's; The Kingdom. The directors created their own worlds that don´t follow our real world but shows a completely different reality.
I wonder how the actors from the Harry Potter films, that for years played the same characters in many movies, would do in TV series. Their characters development is spanning over many years similar to the characters in TV shows. I read somewhere, (and even if it may just be a rumor, the idea is interesting), Emma Watson, who plays Hermione Granger in the previously mentioned films, might play in a kind of Beauty and the beast Katie Chandlerrole as Linda Hamilton did in the eighties. This would be directed by Guillermo del Toro, who previously made Pan's Labyrinth, so I guess it would be a darker version, I heard it would be named Beast. If this would even be a TV serie, and not just a movie, I don´t know. The story could in the hands of Guillermo del Toro have the potential of being as timeless as Twin Peaks. But since there already are a new Beauty and Beastversion that unfortunately, I have to say, is another in a row of those doses teen TV series that overflows TV today, but they have a market obviously.

I wonder how other TV serie actors will continue their careers. It is easy to become a typecast after some roles. Like Marcia Cross, who played the pedantic housewife Bree Van De Kamp in Desperate Housewife’s, or Eva Longoria from the same series who played the former model Gabrielle Solis. Can they tackle new roles? Or are they stuck in their iconic roles for the rest of their careers? It's the same thing with Jennifer Carpenter and her role as Debra Morgan in Dexter, who talk like a Die Hard movie, cursing in almost every sentence, not just once, double, triple and quadruple curses, and it still sounds completely natural. I am less worried about Michael C. Hall, who plays Dexter, he has already made a big role in a TV series before Dexter as David Fisher in Six feet under. I actually saw him in Dexter first, and found it difficult to see him as someone other than Dexter at first, but his convincing performance made me see him as a David too. It's nice to see that some ´Dexter characteristics´ in his acting was showing there already and it was of course his brilliant acting in Six feet, who gave him his own series Dexter.

What I feel is that television shows have more texture than movies these days, of course, with some exceptions. The strength is that you can really get to know the characters in depth, the weakness is of course that a series concept after a few seasons can get pretty drayed out. 

Or what do you think?


#TV #TVshows #tvserier #tvseries #tvserie #DesperateHousewives #marciacross #BreeVanDeKamp # EvaLongoria #GabrielleSolis #sopranos #JamesGaldolfini #harrypotter #EmmaWatson #GuillermodelToro #bigbangtheory #jimpersons #sheldoncooper #sixfeetunder #Dexter #MichaelCHall #JenniferCarpenter #Debramorgan #twinpeaks #riget 

TV-serier


@PBR_81

TV-serier

Det känns som att filmformatet är på nedgång och TV-serieformatet på frammarsch. Filmer är oftast mer begränsade än serier, även om de likt serier har en början en mitt och ett slut, så är tidsrymden däremellan väldigt olika. En film är kanske 120 minuter lång men sen är den slut, görs uppföljare så blir historien något längre. TV-serier däremot kan hålla på i flera år, olika manusförfattare och regissörer kan driva historien framåt, nya karaktärer kan komma och gå.

Det känns också som statusen att medverka i en TV-serie har höjts. Förr kändes det mest som om B-skådisar gjorde serier, kvaliteten var mycket sämre, men nu har gränserna suddats ut, ja kanske helt försvunnit. När denna övergång började är väl svårt att säga, men efter serier som The Sopranos och Six Feet Under så känns det som att man ser TV-serier på ett helt annat sätt. Ikoniska roller som James Galdolfinis; Tony Soprano, Michael C. Halls; Dexter och Jim Parsons; Sheldon Cooper blir närmast ett signum och de blir mer välkända än många skådespelare som bara gör spelfilm. Det är skådespelare som inte bara är med i TV-serier för att de inte fick några roller i filmer, utan verkligen är riktigt bra skådespelare, de vinner mängder med priser och har samma stjärnstatus för att inte säga större än klassiska hollywoodstjärnor.

Förr ville nog de flesta skådespelare gå från billiga TV-seriesproduktioner till spelfilmer. Nuförtiden kan det nästan vara ett större lyft att gå åt andra hållet. Som Kiefer Sutherland; 24 och Charlie Sheen; Two and a half men, vilket säkert gav dem många fler hängivna fans än om de bara gjorde spelfilm.

Sen har ju bildkvalitet, manus och karaktärsutveckling kommit en lång väg från de charmiga, men dock enformiga serierna som MacGyver, Seinfeld och Sex and the city, där stereotypa karaktärer knappt har någon märkbar karaktärsutveckling och närmast allt som händer dem har runnit av dem till nästa avsnitt. Ser man på en gammal serie idag så är det också svårt att inte störa sig på musiken i bakgrunden som idag brukar komma in mycket mjukare.

Jag brukar säga att Seinfeld gav oss The Big Bang Theory, det finns många likheter mellan de två serierna även om de på vissa sätt är väldigt olika. Sitcom har trots sin stela ram utvecklats en hel del. Sex and the city gav oss Desperate Housewifes, där vänskapen mellan några kvinnor fördjupades och blandades med lite mystik som gav det mer tuggmotstånd.

Sen finns det serier som blev och förblir ikoniska som David Lynchs; Twin Peaks och Lars von Triers; Riket. Regissörerna skapade egna världar som inte följer vår verkliga värld utan visar en helt annan verklighet.

Det får mig att undra hur gänget från Harry Potter böckerna som under flera år spelade samma karaktärer i många filmer skulle fungera i TV-serier. Även de går ju igenom en karaktärsutveckling som sträcker sig över många år. Jag läste någonstans, (och även om det kanske bara är ett rykte är tanken intressant), att Emma Watson, som spelade Hermione Granger i Harry Potterfilmerna, kanske skulle spela i en slags Beauty and the beast serie som Chatrine Chandler, rollen som Linda Hamilton gjorde på åttiotalet. Fast detta skulle vara regisserat av Guillermo del Toro som tidigare gjort Pan´s Labyrinth, så jag antar att det skulle bli en mörkare version. Om detta projekt som jag läste skulle heta Beast ens skulle bli en TV-serie och inte bara en film vet jag inte. Storyn skulle i händerna på Guillermo del Toro kunna ha potential att bli TV världens nästa Twin Peaks. Men eftersom det redan finns en ny Beauty and Beastversion så känns det kanske inte så troligt längre. Denna är tyvärr en i raden av dussins tonårs TV-serierna som det svämmar över av idag, men de har ju sin marknad.

Sen undrar man ju lite hur andra TV-serieskådespelare ska ta sig vidare. Det är lätt att bli typecastad efter vissa roller. Som tillexempel Marcia Cross som spelade den extremt pedantiska hemmafrun Bree Van De Kamp i Despearate Housewifes, eller Eva Longoria från samma serie som spelade den självgoda före detta modellen Gabrielle Solis. Kan de tackla nya roller eller är de fast i sina ikoniska roller. Det är samma sak med Jennifer Carpenter efter sin roll som Debra Morgan i Dexter, som pratar som en Die Hard film, med svordomar i närmast varje mening och inte nog med det, dubbel, trippel och fyrdubbla svärdomar fast det ändå låter helt naturligt för henne.
Michael C. Hall som spelade Dexter själv är jag mindre orolig för. Han har redan gjort en storroll i en TV-serie innan Dexter som David Fisher i serien Six feet under. Jag såg honom faktiskt i Dexter först och hade svårt för att se honom som någon annan än Dexter till en början, men hans övertygande rollprestation fick mig att se honom även som David. Det är roligt att se att vissa Dexterdrag finns hos honom redan där innan ens Dexterserien var påtänkt och det var troligen hans strålande skådespeleri i Six feet under som sedan gav honom titelrollen i Dexter.

Vad jag känner är att TV-serier har mer konsistens än filmer nuförtiden, givetvis med vissa undantag. Styrkan är att man verkligen kan lära känna karaktärerna på djupet och svagheten är naturligtvis att en series koncept efter några säsonger kan bli ganska urvattnat.

Eller vad tycker ni?


#TV #tvserier #tvserie #DesperateHousewives #marciacross #BreeVanDeKamp # EvaLongoria #GabrielleSolis #sopranos #JamesGaldolfini #harrypotter #EmmaWatson #GuillermodelToro #bigbangtheory #jimpersons #sheldoncooper #sixfeetunder #Dexter #MichaelCHall #JenniferCarpenter #Debramorgan #twinpeaks #riget #konsistens